När behöver man ta urinprov från en hund?
Om man analyserar ett urinprov med olika metoder kan man få ut mycket information om hundens hälsa. Det går att utreda olika problem i urinvägar och njurar, men också invärtes sjukdomar som diabetes eller Cushings sjukdom.
Ett urinprov kan behövas när hunden har något av följande symtom:
- Kissar ovanligt ofta
- Har blod i urinen eller illaluktande urin
- Har urinläckage (inkontinens)
- Dricker mycket
- Går oförklarligt ner i vikt
- Är trött eller allmänpåverkad
- Har svårigheter att kissa, eller en tunn eller avbruten stråle
OBS - en hund som inte kan tömma blåsan behöver komma under vård snarast.
Hur tar man urinprov från hund?
Det finns två sätt att ta urinprov på en hund: spontankastat respektive cystocentes. När djurägaren tar provet är det spontankastat, det vill säga hunden kissar själv ut urinen.
Om du ska ta ett urinprov från din hund behöver du tänka på att urinen inte ska stå för länge innan den analyseras, helst inte längre än 2 - 3 timmar. För vissa analyser behöver man även använda morgonurin. Det brukar gå utmärkt att lämna in urinprov vid en annan tidpunkt än vid veterinärbesöket, men kontrollera att laboratoriet är öppet och kan göra de nödvändiga analyserna. Om provet ska tas på klinik är det viktigt att hunden inte är nyrastad.
Spontankastat urinprov
När du själv ska ta ett urinprov från din hund behöver du använda ett redskap med skaft, som en soppslev eller en liten kastrull, alternativt en bricka med höga kanter. Det finns också särskilda urinprovtagningskit, som består av ett provrör till med en plastränna att fånga urinen med. Oavsett vad du använder bör du undvika att få med den allra första urinen, eftersom den förorenas av mycket bakterier från de yttre urinvägarna. Sikta istället in dig på att fånga upp ett “mittstråleprov”.
För in soppsleven eller brickan under hunden när den kissar. Var beredd på att hunden kan bli störd och avbryta kissandet, men den kommer förr eller senare att fortsätta. Lättast är det om du väljer en tidpunkt när hunden inte har varit rastad på ett tag. Försök att få åtminstone ett par matskedar urin. Förvara urinprovet i det medföljande provröret, eller i en ren burk med lock. Urinprovet bör förvaras i kylskåp.
Här hittar du mer information och en film om hur du tar urinprov på din hund.
Sterilt urinprov via cystocentes
Det är också möjligt att ta ett urinprov hos veterinären. Då görs något som kallas cystocentes, blåspunktion. Det innebär att en tunn nål som är fäst vid en spruta sticks in genom bukväggen till urinblåsan. Med hjälp av sprutan kan en liten mängd urin sugas ut. Sticket går fort och hundar brukar inte visa tecken på att det gör ont. Fördelen med cystocentes är att urinen inte blir förorenad av bakterier och partiklar från de yttre urinvägarna. Ofta görs provtagningen i samband med en ultraljudsundersökning av urinorganen, och det är viktigt att hunden inte är nyrastad inför provtagningen.
Vad händer med urinen?
Det finns många sätt att analysera urin, beroende på vad frågeställningen är. När urinprov analyseras på klinikens egna laboratorium brukar ofta tre tester ingå, nämligen urindensitet, sticka och sediment. Om man misstänker att hunden har en bakterieinfektion kan man även göra en bakterieodling. Det går dessutom att skicka iväg urin för specialanalys på ett externt laboratorium. Det görs till exempel när man vill veta om en hund har för mycket stresshormon (kortisol) i urinen, vilket kan tyda på Cushings sjukdom. Det görs också när man vill undersöka om njurarna läcker protein till urinen.
Urindensitet
Urinens koncentration studeras med hjälp av ett särskilt instrument. Urinen har hög densitet när den är koncentrerad, och låg densitet när den är utspädd. Om hunden inte kan koncentrera sin urin kan det vara tecken på sjukdom (till exempel njursjukdom, livmoderinflammation eller diabetes).
Urinsticka
Urinstickor är särskilda testremsor som doppas i urinen. De går att läsa av direkt och svaret lämnas vanligtvis ut i samband med besöket. På en urinsticka går det bland annat att få reda på urinens pH-värde och om det finns socker i urinen.
Urinsediment
Sedimentet är det bottenskikt som blir kvar när man har centrifugerat urinen och hällt av överflödig vätska. När man studerar sedimentet i mikroskop kan man hitta tecken på inflammation, njurskada, blödning, bakterier samt kristaller i urinen. Om urinprovet har stått länge kan sedimentet påverkas. Till exempel kan vissa sorters kristaller lösas upp, och bakterier kan växa till.
Bakterieodling
Bakterieodling görs när en hund har en misstänkt eller konstaterad urinvägsinfektion. Odling innebär att en liten mängd urin fördelas på olika näringssubstrat, som sedan får stå i värmeskåp i 1 - 2 dygn. Om det finns bakterier i urinen ökar de i mängd och blir på det sättet möjliga att påvisa och undersöka ytterligare. Olika bakterier går att identifiera genom att de växer på olika substrat. Om en hund har återkommande problem eller om infektionen är svårbehandlad behövs en resistensbestämning, för att ta reda på vilka antibiotika som bakterierna är känsliga för.
Protein/krea och kortisol/krea
För att kunna avgöra om en hund har onormala mängder kortisol eller protein i urinen räcker det inte med att mäta halterna av kortisol och protein. Om urinen är koncentrerad blir nämligen nivåerna höga utan att det behöver vara något sjukligt. Istället jämför man halten kortisol eller protein med hur mycket kreatinin det finns i urinen. Kreatinin är ett ämne som finns i relativt konstant mängd i hundars urin. När urinen är koncentrerad finns mer kreatinin, och om den är utspädd finns det mindre. Dessa analyser görs på ett externt laboratorium där de kan mäta och räkna ut hundens kortisol/krea-kvot respektive protein/krea-kvot.