Svampen kan smitta direkt mellan djur eller genom indirekt kontakt via ytor och föremål som förorenats med hår, damm eller hudavlagringar från smittade djur. Svampens sporer är smittförande i över arton månader och vid bekämpning av sjukdomen är noggrann rengöring av kattens omgivning mycket viktig för att behandlingen ska bli framgångsrik.
De svamporganismer som kan ge upphov till ringorm hos katt är Trichophyton mentagrophytes samt Microsporum canis, och mer sällan andra typer av ringormssvampar. Även människor kan smittas, och får då rodnande hudutslag som kan vara kliande. Likaså kan smitta överföras till kanin, hund och marsvin, m fl.
Symtom
Smitta med T. mentagrophytes brukar orsaka symtom hos alla katter, medan M. canis framför allt ger synliga symtom hos unga katter och nedsatta individer. Inkubationstiden, dvs tiden mellan infektionstidpunkten tills katten får synliga symtom, varierar mellan fyra dagar och fyra veckor.
Typiska hudförändringar, i form av fläckvis håravfall, brutna hårstrån samt flagnande hud, ses i första hand på huvud, hals, rygg och extremiteter, men kan finnas på hela kroppen. Huden kan bli rodnad och krustig, och en del katter får klåda, särskilt om ringormsutslagen banar vägen för en sekundär bakterieinfektion. Ibland förekommer kloavlossning.
Diagnos
Diagnosen ställs genom påvisande av ringormssvampen, antingen genom att organismen går att se i hår eller hudskrap med hjälp av mikroskop, eller genom odling på särskilt odlingsmedium. Svampen är långsamväxande varför det tar ca två veckor att få svar från en odling. En del ringormsarter är fluorescerande och blir synliga när man lyser på katten med ultraviolett ljus.
Om svampen inte påvisas hos katten vid första tillfället kan man behöva upprepa provtagningen efter ett par veckor för att säkert kunna utesluta infektion.
Behandling och prognos
Infektion med ringorm kan självläka på ca tre månader. Det är därför inte alltid nödvändigt att behandla vuxna och i övrigt friska katter som inte utgör en smittrisk för andra djur. I de flesta fall, och i synnerhet när en större kattgrupp drabbas, som exempelvis ett katteri, väljer man dock att bekämpa infektionen. Detta bör göras så tidigt som möjligt för att inte riskera att smittan blir permanent i kattgruppen. Behandlingen kompletteras med noggrann städning och desinfektion för att förhindra återsmitta.
Ringorm behandlas med svampdödande eller svamphämmande medel, fungicid/antimykotika, som ges i tablettform i munnen. Ofta kombineras den även med schamponering med medicinskt schampo.
Veterinären utformar en skräddarsydd plan för behandling och rengöring för en kattgrupp. Läkemedelsbehandlingen är vanligtvis effektiv mot ringormssvampen, men prognosen för att bli fri från infektionen helt beror till stor del av hur väl man lyckats utrota smittan från miljön.
Förebyggande
Undvik att köpa in ringormssmitta när du planerar att köpa avelsdjur. Nya katter bör alltid hållas isolerade i karantän de första två-fyra veckorna för att eventuella smittor ska hinna upptäckas innan de övriga katterna drabbas.
Undvik att använda utrustning (som t ex borste eller transportbur) som använts av andra katter. Om detta inte kan undvikas bör utrustningen först ha rengjorts noga samt desinficerats.
Det har funnits ett ringormsvaccin för katt tillgängligt i Sverige, men det är numera avregistrerat. Vaccinets effekt har varit omdiskuterad.