Epileptiska anfall kan vara fokala- eller generaliserade beroende på hur stor del av hjärnan som är inblandad i det enskilda anfallet. Vid fokala anfall ses symtom endast i en del av kroppen, vid generaliserade anfall är hela kroppen involverat i anfallet.
Vissa hundar ändrar sitt beteende strax före ett anfall och blir då vanligen mer kontaktsökande och lite oroliga. Det epileptiska anfallet karaktäriseras av episodiska, stereotypa, ofrivilliga rörelser eller beteenden som i regel ger ökad stelhet och eventuellt ryckningar/kramper i delar av- eller hela kroppen. Många gånger saliverar, kissar eller bajsar hunden under anfallet.
Medvetandet kan, men behöver inte vara påverkat. Anfallen varar vanligen 1-2 minuter. Efteråt kan hunden bete sig oroligt, förvirrat eller aggressivt. De allra flesta anfallen uppstår i samband med vila eller sömn.
Orsaker till epilepsi
Primär, idiopatisk, epilepsi
Hos hundar och människor har benämningen idiopatisk epilepsi använts för att beskriva ett epilepsisyndrom som antagits ha, eller definitivt har en fastställd, genetisk orsak. Idiopatisk epilepsi är den vanligaste orsaken till epileptiska anfall hos hund och debuterar oftast mellan ett till fem års ålder. Förekomsten av epilepsi hos hund är ca 1-2 % inom hela populationen. Inom vissa raser är förekomsten av epilepsi dock avsevärt högre.
Sekundär epilepsi
De sekundära epileptiska anfallen uppkommer till följd av sjukdomar eller skador inne i hjärnan (t ex hjärntumörer eller skalltrauma) eller till följd av en yttre påverkan på hjärnan exempelvis vid en förgiftning eller lågt blodsocker.
Diagnos
Det finns ingen diagnostik som fastställer primär, idiopatisk epilepsi, vilket är en så kallad uteslutningsdiagnos. Utredningen går istället ut på att utesluta annan sjukdom i kroppen eller i nervsystemet som skulle kunna orsaka epileptiska anfall.
Det som utmärker primär epilepsi är att hunden emellan anfallen mår bra, och att den neurologiska undersökningen och de diagnostiska undersökningar som utförs, inte visar något avvikande. Det är viktigt att varje individ utreds utifrån just dess specifika förutsättningar.
I de fall sekundär epilepsi misstänks är diagnostiken mer angelägen och kan innefatta omfattande blodprover, urinprov, bilddiagnostik inklusive konventionell röntgen, ultraljudsundersökning, datortomografi, magnetkameraundersökning samt ryggmärgsvätskeprov.
Behandling av epilepsi hos hund
I regel rekommenderas att behandling påbörjas om hunden haft anfall oftare än var 6:e till 8:e vecka, om den haft kluster (flera anfall under ett dygn) eller status epileptikus (ett långt anfall).
Behandling påbörjas alltid i samråd med djurägare som även bör informeras om att behandling inte är lika med anfallsfrihet. Behandlingen är i regel livslång och syftar till färre och lindrigare anfall. Då behandlingen kan ge biverkningar så får varje enskilt fall väga nyttan av medicinering mot riskerna.
De vanligaste preparaten som används vid behandling av epilepsi på hund är fenobarbital, imepitonin, kaliumbromid och levetiracetam. En betydande andel, 25-30 % av alla patienter med epilepsi, svarar inte tillfredsställande på behandling med antiepileptika.
Hundar som medicineras för epilepsi bör undersökas av veterinär minst en gång årligen.
Fenobarbital
Fenobarbital är förstahands preparat vid behandling av epilepsi hos hund och är ett mycket potent antiepileptikum som ges två gånger dagligen.
De flesta biverkningar är dosrelaterade med framför allt ökad törst och aptit. Till en början kan hunden bli trött och till och med lite vinglig, varvid dosen måste justeras om besvären håller i sig. Ovanliga biverkningar är påverkan på benmärgen och levern.
Imepitoin
Imepitoin är ett förhållandevis nytt läkemedel för behandling av epilepsi hos hund. Imepitoin ges två gånger dagligen. Det anses generellt mindre potent är fenobarbital men färre biverkningar har rapporterats.
Levetiracetam
Levetiracetam är ett antiepileptika som ger förhållandevis få biverkningar. Läkemedlet har framförallt använts som ett så kallat ”add-on” preparat, alltså i kombination med framför allt fenobarbital. Det behöver ges tre gånger dagligen. Levetiracetam kan ge trötthet, och hos en del hundar har vinglighet rapporterats.
Kaliumbromid
Kaliumbromid kombineras vanligen med fenobarbital men kan också användas som enda antiepileptikum. Trötthet, ökad aptit och törst ses ofta och kan bli besvärade speciellt om patienten redan behandlas med fenobarbital. Ibland orsakar kalumbromid kräkning och diarré och anses även kunna öka risken att utveckla bukspottkörtelinflammation.
Benzodiazepiner
Benzodiazepiner utgör snabbverkande antiepileptiska läkemedel, vilka används som akutmedicin vid status epileptikus eller vid klusteranfall. Djurägare kan därför själva behandla med benzodiazepiner som så kallade ”stolpiller” som ges via ändtarmen för att bryta anfall i hemmet.